.:Känslor:.

.::.

Kommer man någonsin förbi känslorna om förlossningen?
Det var en dag fylld av smärta och för mig blev det mesta nog en chock. Hade ej räknat med att jag skulle ha ett litet bäcken som vägrar öppna sig till det välbehövda 10 cm för att man ska kunna ha barn vaginalt. Och nu kan jag aldrig ha det, även om det kanske berodde på något annat att den inte ville öppna sig. För har man en gång haft kejsarsnitt så har man så mycket ärrvävnad att de rekommenderar att ha nästa via kejsarsnitt med. Kejsarsnitt är läskigt. Kul att bli flådd öppen som en fisk... Inte. Det är nog det skummaste jag varit med om. Jag var vaken hela tiden men lite sluddrig pga medicin man fått.

Ännu jobbigare var det att jag bara såg min Leia två snabba gånger innan Josh bar ut henne till barnkammaren. Och ännu jobbigare var det när de rullade tillbaka mig till mitt rum, ensam. Och ingen var där för att vänta på mig. Ingen var där för att krama om mig. Josh var fortfarande vid barnkammaren och Kim, Aaron och Kate for ju hem efter de såg bebisen. De visste inte om att jag var ihopsydd och rullad in i rummet då när jag var. När Josh kom in i rummet och såg mig brast jag. Det känns fortfarande otroligt jobbigt att ens tänka på. Blir tårogd av bara tanken tillbaka och klumpen i halsen bara växer.. Hur bearbetar man något sådant här? Som är så dramatiskt....

Men jag mår väl trots allt och läker sakta men säkert. Kan ej sova i sängen än då det är svårt for mig att ta mig upp. Kan ej sova på sidan för det känns som inälvorna ska falla ut.

Men jag har inte mera gaser i magen längre som ej vill komma ut. Och jag har inte så ont av kejsarsnittet heller längre. Jag blir bättre dag för dag!

Leia är underbar. Mysig och gosig. Älskar henne!

.::.